Zandra

Igår var dagen jag och min släkt fasat för en tid...begravningen.
Går inte att beskriva med ord hur jobbigt, tungt och ledsamt det var. 
Samtidigt så vackert
Ordet varför upprepades i mina tankar. Jag vet att många med mig satt och tänkte samma sak....
Tyvärr finns det inget svar och kommer aldrig att finnas något.
Livet känns så orättvist ibland.
Dem säger att det är inte mycket mer att göra än att inse vad som hänt och gå vidare. Jag försöker verkligen gå vidare, ibland går det bra och ibland går det inte alls bra. Precis som om verkligheten hinner ikapp mig.
Jag vet att det kommer att ta tid att få in det som har hänt, inte bara för mig utan för oss allihopa i släkten. Men jag kommer att försöka vara stark och stötta dem som behöver mig.  
Vi har varandra och vi kommer att klara detta tillsammans!

~Du kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan! ~
~Vi minns dig med glädje och stolthet! ~